MÖTEN – Leksands Folkhögskolas Slututställning 2021

Alva Åkervall

Keramik

Vad som fångat mig med keramik är hur materialet känns i händerna, hur det förändras och lever. Oförutsägbarheten, hur den beter sig under arbetet och den magiska process som händer under bränningen. Att det är genom känseln och inte genom ögat man lär känna den. Jag är en sådan människa som tar på allt, måste hålla händerna bakom ryggen när jag går på museum för att inte sträcka mig fram och ta på konstverken. Att skapa genom känseln är fantastiskt. Man skapar något som tar fysiskt som tar plats i ett rum. Jag älskar keramikens blandning av konst och bruksföremål.

Kvinna

Att skapa kvinnor ger mig lugn. Jag bygger dem i en storlek som passar mina händer.

Bruksföremål

Jag älskar den här glasyren.

Ouppnåelig

Jag såg i vintras i Siljansnäs ett exempel på någon som reagerat med hat mot en upphängd prideflagga, och jag blev väldigt ledsen. Efter det mötet ville jag bygga något stort, det största jag byggt, för att visa och känna att min kärlek också får finnas och ta plats. I den processen föddes ”Ouppnåelig”. Hur trygg man än är och hur stadigt man än står är det så svårt att släppa in någon, att låta någon lära känna en på djupet. Mina figurer omsluter varandra och går inte att separera samtidigt som dom inte rör vid varandra. Något som man hanterar i samkönade relationer är hur svårt det kan vara att röra vid varandra offentligt, vilket skapar en inbyggd medveten om i vilken miljö man befinner sig i, för att kärleken man visar inte ska bli farlig. Under bygget växte också känslan av att inte klara av att bygga klart den fram – skulpturen blev ouppnåelig på samma sätt som jag tidigare känt att en kärleksrelation med en annan kvinna varit ouppnåelig. Men jag byggde klart den och jag delar mitt liv med en fantastisk kvinna. Även det ouppnåeliga kan uppnås.